SVR-20

Varför riskbedömning/utredning?

Ungdomar som förgriper sig sexuellt

Att uppmärksamma ungdomar som förgriper sig sexuellt kan ses som ett preventivt arbete med flera syften. Det är både viktigt att hejda en utveckling som hos vissa ungdomar skulle kunna leda till ett befäst förövarbeteende och att förhindra att individer blir utsatta för sexuella kränkningar. Att identifiera övergreppshandlingar, bemöta en ung flickas eller pojkes agerande med klargöranden och adekvat behandling, är således en viktig insats både för den enskilde tonåringen och för att förhindra framtida övergrepp.


Forskare som utvärderat olika bakgrundsfaktorers betydelse har dragit slutsatsen att ingen ensam faktor eller erfarenhet leder till att ett sexuellt förövarbeteende utvecklas hos en ung person. Snarare är det frågan om en kombination av faktorer som t.ex. egna upplevelser av kränkningar, anknytningsproblematik, dynamik i familjen, erfarenhet av våld inom familjen, beteendeproblem, bristande social kompetens som tillsammans med den sexuella drivkraften formar unga som förgriper sig sexuellt.


Det är viktigt att den som utreder och behandlar kan arbeta med respekt och empati för ungdomarna. Ofta är ungdomarnas tidigare erfarenheter av respektfulla relationer begränsade och något de själva har problem med att upprätthålla. Trots att det finns en yttre press genom att kontakten med myndigheter inte är frivillig, är det viktigt att eftersträva att klimatet i kontakten är respektfull. Utan att tappa fokus på övergreppshandlingarna bör man eftersträva att hålla isär känslorna inför sexualbrott som beteende och förövaren som person. Att vara empatisk så långt man känner att det är möjligt i mötet med dessa ungdomar är av stor vikt.


Behovet av tydliga markeringar är stort när ungdomar begår brott. Detta gäller i hög grad vid sexualbrott, där det är särskilt viktigt med tanke på det hemlighetsmakeri, den tystnad och det förnekande som ofta råder kring denna typ av handlingar. Vid tillgrepp och våldsbrott är det naturligare för vuxna att reagera. Vid sexualbrott är reaktionen från myndigheters sida viktig som ett stöd för familj och nätverk.


Polisanmälan

Som tidigare berörts bör misstanke om att en ung person begått eller begår sexualbrott polisanmälas. Det är framförallt socialnämndens ansvar att ta ställning och fatta beslut i frågan. Polisanmälan markerar med tydlighet för den unge att handlingen inte är accepterad utifrån ett samhälleligt,

moraliskt och rättsligt perspektiv. Samtal med en erfaren sexual brottsutredare visar samtidigt för en ung  människa att händelserna är möjliga att tala om. Ett polisförhör kan vara värdefullt även när misstanken gäller någon som inte fyllt 15 år. Enligt bestämmelser i LUL, 31 §, kan socialtjänsten begära att polisen förhör ungdom under 15 år om det kan vara av betydelse för socialtjänstens utredning. Polisen kan också i

samband med ett polisförhör tydliggöra samhällets uppfattning.


Utredningen

Socialnämnden har skyldighet att inleda en utredning när den nås av kännedom om att en ung person uppvisar ett allvarligt destruktivt beteende. Som vid andra problemställningar behöver inte händelserna vara klarlagda för att utredningen ska inledas. Syftet med utredningen är att ta reda på om en ung person har ett problematiskt beteende och behöver samhällets stöd. För att kunna göra denna bedömning krävs ett omfattande och delvis annorlunda utredningsförfarande.


Socialnämnden ansvarar för utredningen. Delar av utredningen och bedömningen kan dock göras av personal från barn- och ungdomspsykiatri eller av någon annan med särskild kompetens kring förövarproblematik. Det är viktigt att utredningssamtalen sker på socialnämndens uppdrag. Det ger möjlighet att bedriva en utredning även utan den enskildes samtycke.


Att inledningsvis markera tydliga förutsättningar skapar i allmänhet en ram av trygghet. Det kan aldrig vara upp till den unge att ensam avgöra om han eller hon vill tala med någon kring övergreppshändelser eller ej.


Syftet med utredningen

Socialnämndens utredning är en kartläggning av den unges personlighet, livshistoria, familjeförhållanden och eventuella behandlingsbehov. Ett särskilt syfte är att kartlägga den unges  psykosexuella  utveckling, sexuella mönster och sexuella erfarenheter. En uppgift är att kartlägga hur mycket ansvar den unge tar för sina handlingar, vilken förmåga till empati vederbörande har och att bedöma risken för ytterligare övergreppshandlingar.


När det gäller unga som begår sexualbrott har syftet med bedömningen och

värderingen formulerats i ett engelskt dokument till vägledning för arbete

med sådana utredningar (Morrisson, Print 1995). Syftet är att:


  • bedöma risk och farlighet,


  • förutsäga risk för återfall,


  • identifiera behov,


  • bestämma lämplig behandling,


  • rekommendera rätt placering,


  • rekommendera nödvändiga restriktioner.


Vad krävs av utredaren?

En grundläggande förutsättning för att samtal om sexualitet ska förlöpa på ett konstruktivt sätt är att intervjuaren känner sig obesvärad och trygg (Becker et al, 1988). Det är också väsentligt att man inte begränsat sig till stereotypa föreställningar om vad samtalet ska komma att innehålla. För att intervjuaren ska kunna samtala om normal och avvikande sexualitet på ett sätt som blir tryggt krävs också adekvat utbildning och erfarenhet. Det är inte meningsfullt att pliktskyldigt ta sig igenom ett frågeformulär under stor vånda. För att det ska bli en dialog krävs att intervjuaren känner sig trygg med frågeställningarna och vågar ta god tid på sig. Det gäller att på ett övertygande sätt visa den unge att man verkligen är intresserad av svaren och att man står ut med det som är annorlunda. Med hänsyn till att vissa ungdomar initialt förnekar övergrepp är det särskilt viktigt att visa att man är beredd att ta sig tid att träffas flera gånger.


I likhet med andra utredningar inhämtas information genom återkommande samtal med den unge, med föräldrar/syskon, personer i den unges nätverk och professionella. Familjen intervjuas om sin historia, förekomst av våld och gränsöverskridningar inom familjen. Även familjens reaktioner på den unges beteende, deras attityd till eventuellt förnekande, deras förståelse för offers upplevelser och vilja att stödja sin tonåring är viktigt att kartlägga.


Beteendestörningar hos ungdomen uppmärksammas, som t.ex. dålig impulskontroll, aggressivitet och drogmissbruk. En mindre del av denna ungdomsgrupp lider av allvarliga psykiska problem (Will, I:  Erooga ,1999). Det kan för vissa ungdomar vara motiverat att en mer omfattande psykiatrisk diagnos ställs.


Till det läggs information från samtal med andra referenter, information från tidigare journaler, polisförhör, vittnesmål och ibland psykologiska test samt medicinska utlåtanden.


Den sammanlagda informationen utgör grund för bedömning om lämpliga insatser för den unge. Bedömning och beslut om behandlingsinsatser måste bygga på det samlade professionella kunnandet. Utredningen måste leda till ett ställningstagande från socialnämndens sida om vilken typ av behandlingsinsatser som behöver kommer till stånd.


Bakgrunden till övergreppsbeteendet kan se helt olika ut. Det kan röra sig om en ung människa som naivt har experimenterat och som behöver hjälp i sin sexuella utveckling att hitta vad som är tillåtet och vad som är ett gränsöverskridande. I så fall kan det innebära en förhållandevis avgränsad insats. I andra fall kan det röra sig om en ung person med ett mycket allvarligt repetitivt förövarbeteende. Vad som blir slutsatsen om behandlingsval kan inte avgöras förrän en omfattande kartläggning är gjord.

Sammandrag ur Cecilia Kjellgrens expertrapport till Socialstyrelsen, 2010.