HCR-20 är ett strukturerat instrument för bedömning av risker för framtida våld. Instrumentet bygger på en strikt vetenskaplig grund och är lätt att arbeta med i kliniskt arbete. Syftet med instrumentet är särskilt att förbättra beslutsunderlaget för olika yrkeskategorier som arbetar med potentiellt farliga personer inom olika delar av (rätts)psykiatri och kriminalvård, men också att minimera mer eller mindre godtyckliga riskbedömningar.
Instrumentet utvecklades under 1993-1995 av en grupp forskare vid Simon Fraser University i British Columbia för att människor som arbetar inom kriminalvård och psykiatri skulle få ett överskådligt, validerat och välfungerande instrument för bedömning av potentiellt farliga personer. Konstruktörerna har strävat efter att göra det så enkelt och lättarbetat som möjligt eftersom erfarenheten visar att ett alltför komplicerat system är dömt att misslyckas av det enkla skälet att ingen använder dem.
Den svenska förlagan har utvecklats av Henrik Belfrage, forskningschef vid rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, tillika professor i tillämpad kriminologi vid Mittuniversitet, samt Göran Fransson, överläkare i rättspsykiatri, också vid regionkliniken i Sundsvall. Detta i nära samarbete med originalförfattarna. Instrumentet har inte direktöversatts i alla delar, utan är en anpassning efter svenska förhållanden. Vad beträffar de i instrumentet ingående riskfaktorerna är dock den svenska versionen en exakt översättning, varför denna med fördel kan användas vid forsknings- och utvecklingsarbete där resultaten kan jämföras med annan internationell forskning.
HCR-20 är en förkortning där H står för historiska riskfaktorer. Vad har personen med sig i från sitt tidigare liv som kan utgöra en risk för våld? Ett flertal av de historiska faktorerna är statiska och går inte att ändra på . C står för kliniska, aktuella faktorer, hur personen mår och fungerar i nuläget. Kliniska riskfaktorer är att betrakta som dynamiska till sin karaktär och, till skillnad mot historiska riskfaktorer, föränderliga över tid. R står för riskhantering, där bedömaren uppmanas att fundera kring såväl hur riskerna hanteras i dagsläget som hur man planerar att göra detta i framtiden. 20 är det antal riskfaktorer som instrumentet innehåller.
Instrumentet riktar sig särskilt till yrkeskategorier inom olika former av vård, såsom psykiatri, rättspsykiatri och kriminalvård. Även socialtjänst kan vara betjänta av att använda HCR-20, under förutsättning att det finns tillgång till klinisk kompetens.
De senaste åren har vi sett fall där psykiatripatienter under permission attackerat, skadat eller dödat andra människor, varefter samhället har rest krav på förbättrade riskbedömningar. Socialstyrelsen har i sina yttranden över dessa fall riktat mycket allvarlig kritik mot de institutioner som har haft ansvar för de patienter som utfört sådant våld, och man har i samtliga fall krävt att dessa institutioner skall tillägna sig rutiner för hur strukturerade riskbedömningar skall utföras. HCR-20 är idag att betrakta som state-of-the-art vad gäller strukturerad riskbedömning, och ett arbete utifrån detta system uppfyller alla de krav som Socialstyrelsen idag ställer.
HCR-20 är utvecklat av några av världens främsta auktoriteter på området. Det är validerat och beprövat under åratal av forskning och praktisk användning. De fem grundprinciper som originalförfattarna använde sig av vid konstruktionen av instrumentet tjänar väl som en sammanfattande beskrivning av HCR-20:
Tillgänglighet – Det skall vara konstruerat kring ett fåtal men betydelsefulla tvärvetenskapliga principer.
Vetenskaplig integritet – Det skall vara grundat på vetenskaplig kunskap och beprövad erfarenhet.
Testbarhet – Det skall vara så pass väldefinierat att det är lätt att utvärdera.
Användarvänlighet – Det skall vara anpassat till etablerad praxis och lagstiftning.
Effektivitet – Det skall vara enkelt och snabbt att använda.